9.1 Derivathandelns verksamhetsprinciper

Derivathandel är förenad med fysiska leveranser, dvs. handel på realmarknaden, åtminstone i sådana fall när en odlare, kvarn, spannmålshandlare eller motsvarande yrkesman inom spannmålsbranschen står som köpare eller säljare av ett derivat. Syftet med att genomföra handeln på börsen är då att skydda parterna mot marknadsrisken, dvs. att skydda parterna mot ogynnsamma prisfluktuationer på realmarknaden.

 Största delen av handeln på spannmålsbörserna baserar sig ändå på spekulativa placeringar som görs av fonder och andra aktörer som har vissa avkastningsförväntningar, men vars primära intresse inte är att bedriva fysisk handeln med den spannmål som är föremål för handeln.  Investerarna jämför spannmålsderivatens förväntade avkastning med andra placeringsalternativ. Deritavtal möjliggör avkastningspotential också på en sjunkande marknad. Utan dessa risktagare (spekulanter) skulle de yrkesmän inom spannmålsbranschen som verkar på realmarknaden kunna handla med derivat bara sinsemellan. Det skulle göra handeln på börsen långsammare och besvärligare, och kunde också bidra till att öka prisfluktuationerna på marknaden på grund av att prisinformationen skulle bli bristfällig och oregelbunden. Den spekulativa handeln gör att antalet genomförda affärer på börsen blir tillräckligt stor för att börsen ska kunna betraktas som en pålitlig prisbildare. När börsen är likvid finns det alltid köpare till de avtal som ska säljas och vice versa.

Varje börs har sina egna regler, men det minsta handelspartiet, dvs. ett kontrakt, motsvarar vanligen ett eller två långtradarlass med spannmål. Till exempel på NYSE Euronext är storleken på ett kvarnvete- eller rapskontrakt 50 ton (närmare om kontraktsvillkor i bilaga 3).